gick för någon dag sedan igenom min gamla externa hårddisk. blir alltid lika glad av att se gamla barndomsminnen på bild. at se en liten Rebecka som verkligen var lycklig. när jag ser bilder på mig, mamma och pappa har jag börjar bli glad. jag hade en familj, jag fick ha en familj under mina första år, ända tills jag var nio år och det är jag så tacksam över. även om det inte varit lätt efter att mina föräldrar skilde sig så kan jag idag inse och vara lycklig över att jag fick ha de båda hos mig så länge som jag hade. 

 

för mig har skiljsmässan allti känts som om vår familj splittrades. mamma försökte säga att jag fortfarande hade en familj. att jag hade två familjer. för mig var det aldrig så. jag var väldigt besviken, sårad och tom i många år i tysthet. först nu som äldre jag kan se att jag verkligen hade en familj, jag var ett lyckligt barn. och mina föräldrars skiljsmässa var INTE mitt fel. jag trodde de så länge som liten. men det var fel och det är skönt att förstå det. 

 

jag vet det är många av er där ute som förstår exakt vad jag menar. jag tror att alla skiljsmässobarn förstår varann på ett speciellt sätt. även om allas situationer, familjer och händelseförlopp är helt olika så finns det något vi alla delar. vi förstår varann. och det kan vara svårt för andra som inte upplevt det att riktigt förstå. samma sak som med alla som varit drabbade av ätstörningar. vi har alla vår historia men när man går in närmare är det så mycket som är likadant, vi förstår varann. ett språk, ätstörningens hemliga språk som bara de som kämpat emot detta kan. det kan vara en trygghet men även väldigt farligt. men jag tror att om vi använder våra erfarenheter på rätt sätt är det bara en styrka, något som ger positiva saker. eller JAG VE DET ÄR SÅ!!

 

jag har så mycket att vara tacksam över. allting har en mening. om det som skett inte skett skulle jag inte vara där jag är idag. jag skulle inte ligga här på denna säng, ha den person jag älskar mest av allt två meter från mig i samma rum. jag skulle inte lärt mig livets läxa på samma sätt, jag skulle nog inte gå gymnasiet, inte ha lika stora drömmar och fram för allt skulle jag nog inte uppskatta livet som jag gör idag. 

så ville väl bara säga än en gång att allt nog har en mening, vi har all så mycket att förstå, lära oss och att acceptera i vårt liv. men det får ta tid. jag påster inte heller livet bara är fint. det finns så mycket tungt och jobbigt men det hör till, det är så det är.

som jag hörde en person säga det så bra om relationer men det gäller likväl liver i allmenhet. livet och allt annat är som en bok, mend många kapittel, det finns långa kapittel, korta, lyckliga, kämppiga, spännande och mer lyckliga. det gäller bara att våga läsa vidare, öppna nästa kapittel och hålla hårt i dem du älskar.

 

så nu skall jag ta och njuta av denna söndag. att få ha pojkvännen hemma en extra dag innan han igen skall in tillbaka till militären är lyx!! och vet ni? idag är det tj68, altså 68 dagar tills han slipper ut ur milin för all framtid och blir civil, ohh låt denna tid gå fort hihh ♥♥

 

 

 

 

läste en lång artickel idag. eller rättare sagt flera. kände mig ganska så nere, somnade mitt på dagen och flunssan vill inte ge med. lite sådär blääää feelis ni vet.. maten smakar inte så man bara vill äta glass iställe höhö, och visst, visst hjälper lite glass ibland.

men från det jag läste idag fick jag till det i mitt huvud. kollade på lucia dvd:n från förra året då jag var med i ekenäs luciatåg. och en såndär känsla kom. kanske jag verkligen är okej som den jag är. jag vet, alla säger ju det är så. alla är perfecta så som de är!!

men håll me, ni måste hålla med mig om att det inte är så lätt fixat..

men plötsligt kändes det helt okej att vara mig, även om jag saknade min pojke, hade ont i halsen, kände mig ful av att ha sovit för mycket osv. ni vet?! ;)

men det är ju jag. det är ju Rebecka. kanske inte just idag jag är på topp, klädd fint eller mår bäst. men fortfarande är det jag, och jag är väl okej..

 

jaja, lite sånt filosofiskt. men positivt. nu måste jag kurera mig med te, c-vitamin och annat. kan inte göra mer läxor för huvudet behöver vila, jag med. något väldigt konstigt, jag sover hela tiden, varje gång jag lägger mig ner somnar jag, sådan brukar jag inte vara. ett tecken på att kroppen behöver få vila antar jag!!

 

 

sometimes you feel lonely, and that's really okay..♥♥

©Rebecka Hägert 

anorexi. bulimi. ortorexi. framförallt olika subkliniska ätstörningar bara ökar och ökar.. det skrämmer mig..

ofta när jag sitter och filosoferar i mitt huvud, planerar för vad jag så skulle vilja kuna göra för alla som kämpar mot dessa mat-månster/spöken.. känner jag mig otillräcklig. problemen är så ofantligt stora. ofattbara.

men det jag nog kommit fram till. förstått. jag kna inte hjälpa alla. det är bara så, hur gärna jag än välat göra det. när man inser och accepterar det känns det lättande. i den lättande känslan inser man även att JAG, jag kna ändå göra en hel del. lilla jag. bara jag vill och brinner för det. även det en ganska så beriande känsla!!

 

satt igår kväll och packade upp en del gamla saker. fann bilder, dagböcker, gamla matlistor och intyg från x antal läkare, dietister och psykiatriker. ganska intressant att läsa såhär efteråt. med distans. 

 

det fick mig att inse. OHO jag mådde ju så in i ****** skit!! visst har jag varit medveten om det. men. den långa vårdhärvan jag fick gå igenom fören jag till slut själv fattade min situation och därtill fick en adekvat och god vård som fungerade!! denne långa väg vi fick vandra. det får INTE vara så!! förstår ni!! det bara inte FÅR!!!!!!

 

jag hade turen att ha en mamma och en pappa som verkligen hade styrka att kämpa och gjorde ALLT för att jag skulle överleva, få en god vård och tillfriskna. men nu är det faktiskt så att alla inte har detta stödet!!

och hur skall man då få vård? bli frisk? det är ju frågan det!! lagade ihop en liten lista på saer jag önskar kommer förändras och förbättras inom den ätstörningsvård vi ger drabbade i finland!! och jag är villig att jobba för att det skall ske. dra mitt strå till stacken.

 

♥ diagnoserna, vikten, bmi skall INTE få stå ivägen för att få vård mot en ätstörning!!

♥ man skall få en god vård på sitt eget modersmål, finland är ett tvåspråkigt land!!

♥ personal som vårdar ätstörningsdrabbade skall få handledning och ordentligt med utbildning inom detta!!

♥ och snälla SLUTA prata om kalorier och kilogram med den drabbade!!

♥ vården och den drabbade/familjen skall jobba i team tillsammans mot samma mål!!

♥ en ätstörningsdrabbad är INTE frisk automatiskt då vikten är normal ohc hon/han äter!!

♥ en ätstörning är inte enbart fysisk eller psykisk utan en blandning av dessa!!

♥ alla fall är olika, vi har mycket gemensamt men behandla alla som individer med respekt!!

 

några punkter i alla fall jag tycker är viktiga, listan kna no göras längre men någonstans måste man ju börja.

jag skall försöka göra vad jag kan. att skriva på bloggen vet jag att kanske kan hjälpa någon och då är det värt det. att prata och berätta öppet om det, inte skämmas över att man kämpat mot det. bevisa att det verkligen går att bli frisk och fri. föreläsa runt i finland, medverka i tidningar och skriva om det. som sagt måste man börja någonstans, alla kan vi göra skillnad och påverka i en positiv riktning.

eller vad tror ni? vad kunde hjälpa? att berätta mer öppet om problemen?

berätta, kommentera vad ni tänker och funderar eller maila mig: becka_93@hotmail.com

 

 

satt här en kväll och skrev på ett litet projekt. även om det känns som om jag varit frisk en evighet så kom jag fram till sanningen. detta är allra första sommaren jag kan minnas som jag är HELT FRISK och FRI från min ätstörning!! första FRIA sommaren!!
jag hade en fin sommar förra året med, men jag var inte helt fri. ätstörningen hade en plats i min vardag. en plats som endast de närmast mig visste. utåt verkade jag frisk. jag hade ju en sund kropp så vaför skulle jag inte varit frisk? men sanningen var att jag höll på att tillfriskna. 

det är väldigt intressant hur det verkligen gick att bli helt fri!! jag trodde ärligt inte det. 
många av er frågar mig om jag inte ibland får tillbaka mina sjuka tankar kring mat och behov av kontroll?

kanske jag gör någon nu besviken, någon lycklig. detta är min sanning..
jag har inte tänkt en ätstörd tanke sedan längre än ett halvår tillbaka!!
då var det inte helelr något etstört i mitt beteende, jag bara kom på mig själv i en svår och stressad situation att börja fundera för mycket. gav en smäll på min egen kind och så åt jag en stor portion glass och lämnade de onödiga tankarna!!

jag har INGEN matångest!! aldrig!! att stiga på vågen ibland skapar helelr INGEN ångest!! helt fantastiskt!!
före jag insjuknade var till och med vikt och våg något jag inte gilalde. idag kan jag utan problem väga mig, kan le och bara känna mig okej med siffran som står där. det är väldigt skönt skall jag tala om för er!!

idag tänker jag inte längre på det som varit. det är som om det är ett kapittel jag lämnat helt. det har varit och farit, var en enorm lärdom för mig och många andra. jag tar med mig det jag lärt mig. det hänger med mig utana tt jag ens behöv fundera på det. det negativa och onödiga har jag lämnat för gott.

ajag er så oerhört tacksam för var jag är idag. jag har underbara människor runt omkring mig. går i gymnasiet och kämpar mig fram tills jag står med den vita mössan på huvudet haha ;-)
jag har helt underbara, nära och fina vänner. världens finaste och bästa pojkvän som jag älskar så obeskrivligt mycket. före jag träffade Daniel kunde jag aldrig ana hur mycket någon annan kunde betyda för mig, hur kärleken känns, hur lyckligt livet kan vara.

jag har lärt mig uppskatta livet. idag skulle jag aldrig ge upp mitt liv för ångest, mattankar och tjockiskänslor som tar över. jag älskar att leva, njuter av livets goda och drömmer om framtiden!!

ja. funderade här en dag. tvingades fundera till lite. eller ja, mycket kan vi väl säga.

att vara 19 år är inte alltid så lätt.  det kan ju verka rätt så lätt. men om ni frågar mig så, nääe, inte lätt.

i och med att jag var sjuk i ganska många år halkade jag efter. började gymnasiet nästan två år efter mina jämnåriga. det i sig är väl inte så farligt. huvudsaken var och är ju att jag blev frisk och är frisk!!

men kanske svårt att förstå för en utomstående. känslan att hänga några steg efter. just nu känns det jobbigt. om några år, javet, då har det nog ingen skilnad. men nu. att se jämnåriga ta studenten. flytta bort för att studera det dom vill jobba med i framtiden!! och samtidigt stampa kvar här..

se hela berget med kurser som kvarstår före jag kan börja skriva och ta studenten. känns otroligt övermäktigt.

just nu skär det. det gör så ont att se sanningen. den realistiska verkligheten. jag har mycket kvar, jag blir student först om något år!! det får mina tårar att bubbla bakom ögonvrån..

men att acceptera läget. jag har börja göra det nu. det är så det är. jag har varit med om mycket många, de flästa, i min ålder aldrig ens kunat tänka sig att man kna uppleva, känna och övervinna!!

därav står jag här nu. dock inget fel i det. måste se det positiva. styrkan min erfarenhet gett mig. jag längtar så efter att få börja jobba med det jag brinner för istälelt för att sitta och läsa historia, geografi och annat som jag bara hatar, har otroligt svårt att hänga med i och inte har det minsta motivation för!!

jag vill hjälpa andra. göra skillnad och fram för allt göra något som har en mening!!

jag vill börja studera till sjuksköterska, åka runt och föreläsa och berätta om ätstörningar, flytta hemifrån, skriva min egen bok, kämpa för en bättre vård för ätstörningsdrabbade i finland, utvecklas som fotograf och så mycket, mycket mer!! men just nu är det bara att kämpa igenom denna mörka tunnel som gymnasiet käns som. kämppa kämppa på. sen!! sen skall jag göra allt jag drömmer om!!

så nu. kämppa på med kommande provvecka. göra det bästa av situationen.

jag längtar så till sommaren. sommarjobb och lediga dagar.

sitter här än en gång och funderar. ibland måste man bara göra det. undvika vore ju lättare men i längden blir det ett stort berg av unvikelser som skapar en negativ spiral. det är jag väl medveten om vid det här laget!!

jag fick ofta höra som anorektiker att sjukdomen alltid skulle finnas i mitt liv på ett eller annat sätt. lixom sådär i bakhuvudet. ibland viskandes. att det skulle prägla en liten del av mig för alltid. jag som varit anorektiker skulle alltid få vara på min vakt att falla tillbaka, bli fånge eller sannolikt hamna in i en ny ätstörning som bulimi.

detta djorde mig väldigt rädd. jag fick för mig under min tillfrisknings process att jag fårr släng av bulimi då jag ätit fem nötter utöver matchemat eller en halv banan..

även om mitt sunda förnuft visste att dessa fem nötter, en halv banan, en chokladbit eller ett glas saft INTE var bulimi eller hätsätning så trodde jag själv det. hur sjukt det idag än låter!!

för två år sedan satt jag där. fast fortfarande. hos min läkare, med mian sköterskor. trodde jag aldrig skulle bli elt fri. jag hade accepterat att spöket skulle vara en liten del av mig för all framtid. jag trodde jag avr frisk. så var det ju inte!!

att väga sig var det som hängde kvar längst. jag hade sådan ångest inför dendär vågen. uch vad den dömde mig. vi var inte vänner, snarare i krig mot varann, ständigt!!

och om jag skall vara riktigt ärlig nu. vem tycker om att väga sig? ja.. typ ingen..

därav är det egentligen onödigt att bry sig om siffrorna som visar sig på vågen. för en frisk, sund och stabil människa spelar det ingen roll.

för att avdramatisera vikten så gick jag på "blinda vågen" där jag ej fick se resultatet under en lång tid.

det hjälpte mig sjäppa på kontrollen och sluta fundera. dock undvek jag att väga mig. det fick mig bara på dåliga tankar.

om jag minns rätt. så var det för sådär ett år sedan, våren 2011 som jag vägde mig sista gången på barnavdelningen. hade ett normalt bmi och kände mig ganska så frisk. dock var vågen och jag ändå ovänner.

så i november 2011, sådär ett halvt år sedan. blev jag frisk skriven och slutade min vård på barnavdelningen. frisk coh fri Rebecka! äntligen! utan att ens väga mig såg de hur frisk jag var!! det var en lyckas dag jag aldrig komemr glömma. tårar. men av lycka.

så här i början av 2012 vägde jag mig frivilligt för första gången. hade inte stått på en våg sedan våren 2011 och fick lite panik nog måstej jag erkänna. men jag klarade det. några tårar men konstaterade att det var av lycka och lättnad. jag hade fixat det. hållit en helt frisk vikt. utana tt ens fundera och kontrollera. äätit det jag ville och kände för!! jessss!! funderade bara nån da lite på denna vägning. lite ångest men övervägdes av lättnad och glädje!!

men ja. för att komma till saken vaför jag börja fundera på dett nu. igår när jag var på gymmet och tränade lite mina muskler (som för tillfälelt inte existerar xD) så råkade jag se på vågen. en våg stod där.

hmm. undvika för att inte falla tillbaka som dom sa så vackert år mig då?

eller utmana mig o se om anorexin fortfarande är en liten del elelr om jag är helt fri? hmmm

gissa vad jag gjorde?

jo jag hoppade upp på vågen minsann!! såg siffrorna. log. skrattade lyckligt för mig själv och steg ner!!

där satt det!! INGEN ÅNGEST alls!! är det möjligt?!?! kan inte komma ihåg en sådans tund då vågen ej skaapat ångest. den har alltid varit min fiende. alltid. men inte mer!!

kände mig lättad och för mig själv lite stolt igår. duktiga Rebecka!!

nu har jag inte tänkt börja väga mig!! apsolut inte. det styr ej mig mer. men sådär ibland. och speciellt tycker jag det viktiga är att man skall kuna stiga på vågen utan att få ångest. det skall inte påverka ditt liv negativt. det är bara en siffta hörni!!

men för mig var det en lycko siffra igår. jag har klarat det. hållit mig stabil på min egen frisk vikt. den vikt som får mig att må bra. nu påstår jag ju itne helelr att jag alltid trivs i mig själv. det är inte det som är poängen. men jag vet att i denna vikt mår jag bra, fysiskt och psykitk. bara jag själv vågat tro på det.

jaja, långt blev det. ville skriva av mig lite. hoppas det kunde ge lite styrka till någon där ute!!

vad tror ni om saken? har ni egna erfarenheter? :)

ja MAT. vad är det egentligen med MAT....?!?!

många av er skriver och frågar av mig hur mycket jag äter, vad är normalt, vad rekommenderar jag att man skall äta, vad åt jag under min tillfriskningsprocess från anorexin osv?!?!

för det första. alla är unika. jag är ingen läkare, dietist eller liknande. dock har min sjukdomstid och mitt kampen om den rätta vården lärt mig otroligt mycket om mat, näring, mig själv, mat mängder och naturligt ätande!!

så det jag skriver är mina erfarenheter som hjälpt mig. det jag tror är att vi skall ta lärdom av varann men sedan göra det till vårt eget. och såklart rekommenderar jag att ni som känner er helt vilsna i mat helvetet att prata med en dietist eller liknande som kan hjälpa att göra upp en plan för matintag och i hurudan form och mängd.

som frisk flicka eller ja kvinna så tänker jag inte så mycket på hur och vad jag äter. är det nu exakt de näringsämnena jag behöver osv.. jag tror inte man skall behöva gå runt och vara fixerad. för mig är inte det friskt!!

jag äter enligt min hunger. oftast blir det ju enligt dietisternas mål. för en frisk människa som äter rätt skall ju äta med 3-4 timmars mellanrum!! och det stämemr nog in på mig ganska bra. lite avvikelser beroende på vad man äter såklart. om det är fest och man klämmer i sig en tre rätters så kanske man nu inte är så hungrig efter tre timmar ;)

men jag hoppas ni förstår min point?!?!

jag tror på och VET att jag mår bra av regelbundet ätande. ordentlig mat varvat med lite godsaker. morgonmål, lunch, mellis, middag och kvällsmål. lediga dagar med sovmorgon blir ju annorlunda. men i vardagen, för att må bra och orka med allting.

vad tror ni? vad mår ni bra av? :)

ps. bra att bolla tankar och funderingar med varann. lära sig och göra det osm känns bäst just för en själv!!

för mig är lycka så otroligt mycke. så stort, så litet och så fint.

många kanske tycker små saker i vardagen ej är lycka. att det endast är de stora sakerna som definierar lycka. visst är det så ibland. men något jag lärt mig är att uppskatta de små tingen i vardagen. finna lycka i det som pågår dag ut och dag int. anstränga sig lite extra i vardagen, visa de man har nära sig hur mycket de betyder, unna sig själv att känna glädje, lycka och livets goda.

för mig kan så mycket vara lycka....

en eftermmiddag med en god vän, utan stress, med god mat och bara sitta och prata om livet. en glass i solen. en kväll tillsammans med vänner. att krama om min pojke. att baka och glädja anda.

ett sms, ett samtal av den som betyder mest....

ja listan kan bli lång. väldans lång.

jag tror att vi måste lära oss finna lycka och glädje i de små sakerna, i vardagen. för om vi bara går omkring och väntar på den där stora saken, det vi tror och inbillar oss vara lycka. då märker vi inte all det fina vi har omkring oss i vardagen. för det är det som är livets lycka. kärlek, glädje, sorg, tårar, hopp och så vidare..

men nu skall jag sluta prata djupa saker hahah :)

det är ju fredag min vänner. som ni ser på bilden så är den en lycklig flicka ni har här. nu laga middag, sedan fara av och anna och hälsa på pojkvännen til soldat cafet och sedan lite spelkväll tror jag :)

ha det fint. och tillåt dig att vara lycklig även om livt inte är perfect!! det är inte perfectheten som ger lycka!!

kram från er Rebecka.

ha ett fantastiskt veckoslut alla fina där ute. ohh skulle vara så fint och roligt att få veta var ni alla befinner er. är ni många i sverige? många i finland? skulle va så fint om ni ville lämna en kommentar eller liknande :)

men ja, som rubriken säger. inget slår faktiskt ner på den som aldrig ger upp!!

det är verkligen så. jag sitter här och minns extra mycket just nu nr jag jobabr med powerpoints och annat till olika föredrag som är påkommande. minnena kommer tillbaka. men mer på distans om man kan säga så.

för tre år sedan (har det verkligen gått tre år?!?!) så satt jag inne på ätstörningsavdelningen. just denna dag. den 30 mars skrev jag såhär i min dagbok:

de ända orden för dagen. känner igen känslan. endast tomhet. bara en total hopplöshet. ändå fanns det något som bara höll mig kvar. jag gav aldrig upp. skulle jag gett upp hade jag nog inte suttit här idag och skrivit detta.

så du är lika stark. vad det än gäller!! kanske inte just ätstörningar. det kan vara något helt annat. depression, konflikt i familjen, jobbigt i skolan, med vänenr elelr något helt annat.