Promise me you'll never forget me because if I thought you would I'd never leave.

 

kollade en stund igår på supersize vs superskinny. det var en episod där det träffade gruppen anorektiker de följt under en tid, kanske någon av er som sett?

 

detta avsnitt fick mig i känslan helt tillbaka i hur det en gång var. hur ett restaurang besök kunde skapa sömnlösa nätter i veckor och en ångest som fick mig att ligga med huvudet nerborrat i dynan och bara gråta tills jag inte orkade mera. jag minns känslan så bra när jag såg hur de kämpade emot spöket.

 

tillika fann jag bilden ovan helt av en slump. den är från februari 2010, jag kommer ihåg den dagen. två dagar innan bilden är tagen har jag själv dragit ut näsmagsonden för en sista gång, det var denhär tiden i mitt liv jag insåg att jag ville leva. sista gången jag sov på sjukhuset och ganska snart efter detta blev jag hela 17 år. tänk vad tiden går. 

dendär härliga känslan, kanske jag skrivit om just denna händelse innan. så obeskrivlig. jag minns dendär februari natten som igår. hag låg i sjukhussängen medan de övervakde så jag inte skulle motionera under natten. jag kund einte sova, men för första gången njuöt jag av att vila. nästa morgon när jag vaknade var det oms om något hade hänt. jag viste, jag ville. sen den dagen har jag vetat att jag vill bli frisk och även att det kommer att gå. och ja, det gick!!

 

bilden ovan måste nog vara den första bilden jag ler och känner en sorts fri lycka på flera år. öven om det var en minut eller två så var det ändå äkta. ångesten var undansatt för ett ögonblick och det är det som räknas! det som ger styrka, vilja och hopp att fortsätta kämppa!!

 

 

 

ÄTSTÖRNINGAR.

om ni vill kolla in min undersökning i pdf format så klicka HÄR.

och för att se en bättre helhet kan ni klicka på fullscreen. och såklart fritt fram att ladda ner om någon är intresserad. kommentera gärna med resopns och tankar kring ämnet. tack.

 

 

Har du känt att du fått all den hjälp, det stöd och all den förståelse du behövt?

sitter här, timme efter timme och analyserar, skriver och gör statistik.. puuhh det tar tid och tålamod!!

här ser ni i alla fall ett minimalt smakprov på lite diagram. frågan som är ställd var det ni ser i rubriken och här ovan ser ni resultatet i lite statistiska procent diagram haha :D

vad kul att så många av er är intresserade av det slutliga resultatet, det skall nog fixa sig så ni får se det!

 

men nu fortsätta. snart får jag min käre mili pojke hit en sväng, får krama om honom ordentligt så jag orkar fortsätta med detta projekt som lite spårat ur.. e ju lite sån som förivrar mig ni vet haha ;-)

 

kram till er alla!!

 

jag behöver din hjälp! :)

 

 

har du varit drabbad av en Ätstörning eller kämpar med en just nu? håller på med en undersökning i hälsokunskapen i skolan och skulle bli jätte glad om de finns frivilliga som vill svara på några enkla frågor! (du får vara anonym)! :)
om du är intresserad, kommentera detta inlägg och lämna din e-mail så berättar ja mera..

 

tacksam för alla som vill ställa upp. tack på förhand.

ps. behöver både dig som bor i Severige och i Finland. kommer nämligen undersöka bland annat skillnaderna inom vården och bemötandet!!

 

 

 

 

Missing someone is your heart's way of reminding you that you love them..

 

sitter här på café vi alltid satt på då jag var sjuk. i ett stort köpcentrum nära huvudstaden. här har jag suttit timme ut och timme in. före terapi, efter terapi och ätit. ätit och ätit. druckit näringsdrycker och gråtit.

konstiga är att inget av de mer gör mig ledsen, inte ens deppig litegrann. inte alls. det känns som en evighet sedan. som ett helt annat liv, jag var inte mig själv då vilket gör att avståndet har vuxit.

 

skilnaden är dock från då jag hade näringsdrycker och matlista den att jag nu sitter och dricker och äter det jag har lust med. det som ser godast ut ni vet ;)

 

ikväll är det en temakväll i Helsingfors om ätstörningar. familjeterapeut Laila Ekström, min terapeut sedan många år tillbaka, kommer till först att föreläsa om ätstörningar och det hon sysslar med. efter henne är det min tur att berätta min historia och väg till tillfrisknande. spännande, kul men nervöst. dock börjar det bli en vana. känns bra. alltid en lycka att få dela med sig och hjälpa andra i samma situation eller bara sprida mer vetskap till omgivningen och förståelse. 

om en vecka skall jag även besöka en högskola och berätta för de studerande. ännu mer spännande!!

 

men nu skall jag springa runt och fynda lite höst fint och lite till lägenheten. hejsvejjssss :)

 

 

If you find it in your heart to care for somebody else, you will have succeeded!!

värt att tänkas på!! mycket viktigt ämne att beröra och verkligen diskutera. förändring måste ske!!

A journey of a thousand miles begins with a single step..

anorexi. bulimi. ortorexi. framförallt olika subkliniska ätstörningar bara ökar och ökar.. det skrämmer mig..

ofta när jag sitter och filosoferar i mitt huvud, planerar för vad jag så skulle vilja kuna göra för alla som kämpar mot dessa mat-månster/spöken.. känner jag mig otillräcklig. problemen är så ofantligt stora. ofattbara.

men det jag nog kommit fram till. förstått. jag kna inte hjälpa alla. det är bara så, hur gärna jag än välat göra det. när man inser och accepterar det känns det lättande. i den lättande känslan inser man även att JAG, jag kna ändå göra en hel del. lilla jag. bara jag vill och brinner för det. även det en ganska så beriande känsla!!

 

satt igår kväll och packade upp en del gamla saker. fann bilder, dagböcker, gamla matlistor och intyg från x antal läkare, dietister och psykiatriker. ganska intressant att läsa såhär efteråt. med distans. 

 

det fick mig att inse. OHO jag mådde ju så in i ****** skit!! visst har jag varit medveten om det. men. den långa vårdhärvan jag fick gå igenom fören jag till slut själv fattade min situation och därtill fick en adekvat och god vård som fungerade!! denne långa väg vi fick vandra. det får INTE vara så!! förstår ni!! det bara inte FÅR!!!!!!

 

jag hade turen att ha en mamma och en pappa som verkligen hade styrka att kämpa och gjorde ALLT för att jag skulle överleva, få en god vård och tillfriskna. men nu är det faktiskt så att alla inte har detta stödet!!

och hur skall man då få vård? bli frisk? det är ju frågan det!! lagade ihop en liten lista på saer jag önskar kommer förändras och förbättras inom den ätstörningsvård vi ger drabbade i finland!! och jag är villig att jobba för att det skall ske. dra mitt strå till stacken.

 

♥ diagnoserna, vikten, bmi skall INTE få stå ivägen för att få vård mot en ätstörning!!

♥ man skall få en god vård på sitt eget modersmål, finland är ett tvåspråkigt land!!

♥ personal som vårdar ätstörningsdrabbade skall få handledning och ordentligt med utbildning inom detta!!

♥ och snälla SLUTA prata om kalorier och kilogram med den drabbade!!

♥ vården och den drabbade/familjen skall jobba i team tillsammans mot samma mål!!

♥ en ätstörningsdrabbad är INTE frisk automatiskt då vikten är normal ohc hon/han äter!!

♥ en ätstörning är inte enbart fysisk eller psykisk utan en blandning av dessa!!

♥ alla fall är olika, vi har mycket gemensamt men behandla alla som individer med respekt!!

 

några punkter i alla fall jag tycker är viktiga, listan kna no göras längre men någonstans måste man ju börja.

jag skall försöka göra vad jag kan. att skriva på bloggen vet jag att kanske kan hjälpa någon och då är det värt det. att prata och berätta öppet om det, inte skämmas över att man kämpat mot det. bevisa att det verkligen går att bli frisk och fri. föreläsa runt i finland, medverka i tidningar och skriva om det. som sagt måste man börja någonstans, alla kan vi göra skillnad och påverka i en positiv riktning.

eller vad tror ni? vad kunde hjälpa? att berätta mer öppet om problemen?

berätta, kommentera vad ni tänker och funderar eller maila mig: becka_93@hotmail.com

 

 

mat mat mat mat och mer mat....

sitter just nu och skall skriva ner lite punkter till ett projekt. försöker minnas och komma ifatt känslan som var.

fick nästan lite panik när jag insåg att det är tre år sedan jag var inne på ätstörningsavdelningen i helsingfors. vart har dessa år farit? ärligt. det känns som nyss. ändå som det passerat hundra år.. konstigt.

saken är den. vill börja skriva lite mer om just ätstörningar. det känns så viktigt. som om det är min plikt lite. jag vill göra någon skillnad. hjälpa andra som kämpar med helvetet!!

svårt dock att veta i liken ända man skall börja?!?!

därför tänker jag helt enkelt bara börja och göra så gott jag kan. dela med mig. även om jag försökt förut men nu har jag all ork. ätstörningen är på så lång distans från mig. det ger mig bara positiva aker om jag kan hjälpa någon. det stjäper ej mig längre. lycka för mig.

att insjukna i en ätstörning är så mycket mer än MAT och VIKT!! det är det första jag måste glargöra för er alla. mat, vikt och andra fysiska förändringar är ett rop på hjälp, en konsekvens av långvarigt illamåände, eller kanske kortvarigt, det avrierar. men i alla fall så är det inte där problemet börjar!!

det är lite som ett garn nystan. längs vägen finns trassel, knutar och sköra ställen. det gäller att nysta upp det, reda ut knutarna och finna källan till det som gör on och skapar ångesten.

samtidigt som för lite mat, undernäring och svält i sin tur orsakar ännu mer ångest, oro, rädsla, depression och fysiska förändringar.

en ätstörning är så många små delar. ett spindelnät av orsaker och lösningar!!

för mig var nog det stöd jag fick av min mamma, mina sköterskor och min läkare orsaken att jag inte gav upp. det som gör så ont är att de flesta av de som kämpar med en ätstörning inte har elelr får möjlighet till en god vård, till ett adekvat stöd. jag tror på det. att med rätt stör och motivation är INGEN ett hopplöst fall!!

tror aldrig orden min läkare i helsingfors kommer sluta klinga i mitt indre..

- du är ett hopplöst fall!!

men det har gett mig en sådan enorm styrka, sådan vilja att bevisa att hon hade fel.

fortfarande idag ger det mig indre styrka i stunder då det behövs.

jag tror det är något vi måste lära oss. att utav svåra saker och kanske till och med helt vansinnigt dumma saker. att utifrån sådant finna styrka och lite "fanan amma" ni vet? :)

att nu, nu skall jag visa dem. visa mig själv. jag vill leva. jag kan leva fri!!

en gång anorektiker alltid anorektiker??

nej nej och åter nej!! så är det inte!!

visst kan det till viss del stämma. en del av de som insjuknat, kämpat emot anorexin och där sjukdomen blivit en kronisk vän. kanske där stannar anoreixn hela livet. är en identitet som tar över allt.

men kära vänner. så är det inte för alla. jag måste bara skriva av mig om detta.

för att så många tror att man alltid kommer påverkas direkt av anorektiska tankar och vanor för resten av livet.

lika som jag får många frågor om jag inte kunde visa bilder på hur jag såg ut som sjukast? hur mycket jag åt och äter på en dag?

som jag skrivit förut så är detta inget jag tänker göra här i bloggen. ingen mår bättra av att se en massa bilder på en sjuk, deprimerad och olycklig Rebecka. jag lovar. jag vet.

själv matade jag min anorexi med bilder på andra sjuka och magra tjejer. spöket växte och jag jämförde mig, ville gå ner mer i vikt och så vidare. det är bara så sjukdomen fungerar även om man själv kanske vill förneka det. och annors också. varför skulle jag sitta här och sprida negativ energi mer sjuka bilder? det är inte den jag är mer idag! så är det! om ni vill läsa om en tjej som delar med sig av ätstörnings tips som tar ner andra, då har ni minsann funnit fel blogg!!

okej. lite hårda ord. men det kan behövas ibland. hårda ord med massor av kärlek.

samma sak med matbilder från en hel dag. det är inte friskt. inte för mig i alla fall.

det är något jag kund ehållit på när jag fortfarande var inne i min sjukdom. inte nu mera!!

jag vet att det knaske kunde lätta din ångest att se hur mycket elelr ja, hur jag äter. men för mig är det inget bra. jag skall inte behöva fota, hålla koll på och skriva upp allt jag äter under en dag. för mig är det något jag förknippar med sjukdoms tiden. ärligt sagt så skulle jag inte ens ha ork, intresse och vilja att fota allt jag äter.

jag hade fått höra under min sjukdom och mitt tillfrisknande att man för alltid kan ha en släng av anoreixn kvar i bakhuvudet. alla kalorier jag kunde utantill, dem kunde jag ju inte glömma trodde jag själv. jag trodde en liten del av mig alltid skulle förbli ätstört. så var det INTE!!

när jag vågade börja äta enligt mitt behov och utanför alla listor. när jag vågade mitt liv börja leva igen. när jag träffade nya vänner. blev tillsammans med min pojkvän. summan är altså. att när jag vågade se att livet var viktigare och finare än min ätstörda bubbla. då fanns inte energin att skriva kalorier, fota en matdag, kolla innehåll, äta enligt lista och så vidare. mitt liv och friska jag trängde ut den lilla ätstörda del som fortfarande existerade inom mig.

sedan kan jag ju inte påstå att allt bara gick som en dans. då skulle jag ju inte tala sanning. men ärligt. det måste inte alltid vara en kamp. det gäller att ha vilja, den indre styrkan att göra rätt. våga och vilja leva.

jag kan inte minnas när jag räknat kalorier sist. det var väldigt länge sedan.

emellanåt kan det komma stunder, oftast då jag är ensam. kanske varit förkyld, haft feber eller annors bara stressat på. stunder då jag kommer på mig själv att börja tänka för mycket. men då bara säger jag åt mig själv att nu är du på fel spår. och så är det inget mer med det.

jag är ingen anorektiker mer. Rebecka är inte ätstörd. jag är inte rädd, inte för en sekund, att jag skall falla tillbaka. för jag vet att så aldrig kommer ske.

jag har varit mer om ett helvete. men det kommer inte att vara en del av mig längre, eller det är inte!!

som jag sagt förut så har det format mig till den jag är nu. skapat förståelse för min kropp, mitt liv och andra. jag är inte bitter eller besviken på mig själv för att jag varit sjuk. även om det varit hopplöst emellanåt.

alla har vi våra svårigheter att vinna över. din kanske är just att vinna över en ätstörning eller så är den något helt annat. det går inte at jämföra elelr värdera varandras vägar, svårtigheter, rädslor och kamper.

det viktigaste jag tror är att vi accepterar det och vågar ta lärdom av det vi gått igenom. ta det och få något positivt, finna styrka från det svåra.

så än en gång nej. en gång anorektiker betyder inte att du måste förbli det.

våga tro det. sikta högt. smaka på livet. njut. se det lilla, den lycka som finns där rundt om dig, inom dig och överallt. våga vara den du är. våga älska dig själv. se på dig med snälla ögon. du är fantastisk!!

solig vårkram från er Rebecka.

ps. ber om fölåtelse för stavfel.. min svaga sida.. försöker alltid fixa de.. men ja hoppas ni förstår..

I'm not a hero, I am just a person that was at the right place, at the right time and chose to do the right thing!!

låt aldrig skenet bedra. aldrig!! döm aldrig någon fören du vet hur hennes/hans vardag ser ut!!

att lida av en ätstörning behöver inte alltid synas utåt. till en början är det ett inbördeskrig som pågår i tysthet för omvärlden. men ni kan inte ana hur ont det gör. det gör så ont att livet bara känns hopplöst och inte värt att leva.

att ha en ätstörning betyder INTE att du ÄTER INGENTING!!!

om det gått så långt att den sjuke inte äter något har det gått tiotusen gånger för långt!!

kanske du ser någon äta sallad, äta okej till lunchen eller liknande. emn du vet ju inte vad som gömmer sig bakom detta sken?? eller?? resten av dagen, veckan, månaden kanske hon plågar sig själv, vägrar äta och har enorm ångest som bara vill riva isär henne!!

egentligen vad jag vill få fram. att vi måste ta mer ansvar för varan. se våra nära och kära. ha mod att ta steget in och vara en räddande ängel!! efteråt kan jag LOVA att det betalar tillbaka för den rädsla du aknske hade då den där gången när du bröt isen och lade dig i den sjukes måände!!

vi akn inte stå coh se på hur någon mår illa och ignorera det. vänta tills benknotorna syns, magen är insjunken, kinderna magra och läpparna blå.

i min egen historia finenr jag just sådana exempel. jag måste gå alldeles för långt för att få rätt hjälp. att plåga min egen kropp i rätten av att inte tillåta mig själv något. att till och med näsmagsonden gav mig känslan av att jag inte var värd näringen de sprutade in. hur kan de gå så fel?!

så jag vill bara säg att våga. våga vara en ångel i någons liv. i ditt eget liv. för du vill itne leva et tliv i mörker. innerst inne vill du leva i ljuset. i dig själv. inte i ett ångestfyllt tomt skal!!!!

vad tror ni vi kunde göra för att hjälpa varann mer? att finna modet att vara en räddare i nöden?

It takes courage to face your worst fears, but it also takes courage to let go of your tears ♥ ♥

ohh gud vad jag var nervös idag. vet inte varför- viserligen har jag gjort det förut, stått framför en massa människor och berättat om min kamp och väg tillbaka till det friska och fria, men aldrig ensam. idag gjorde jag det!! hoppas det gick bra. eller ja, DET GICK BRA!! fick en hel massa fin respons och mycket spännande saker inom snar framtid att spinna vidare på och jobba för.... :)

lade ju upp en länk här tidigare med en intervju jag gjorde i samband med denna Ätstörningsdag. förstod på era kommentarer att endast vi i finland kan lyssna till den. hmm skall se om ajg kan reda ut hur ni i bland annat sverige skulle få ta del av den. återkommer :)

men ni kan inte ana sådan lättnad. det var en lycka att klara av det jag gjorde idag. där satt flera människor som varit med under min resa från anorexin till friheten. mamma var ju där. så det kändes viktigt. känenr mig så extra stark nu efteråt.

en hel dag med föreläsningar om allt från vårdmetoder, familjeterapi, mental träning och kost.

mycket. men ärligt. jag ka och har hört det mesta hahah :D

avslutade min tisdag med pojken min. middag och bara ta det lugnt tillsammans. skulle gjort bra mycket för att ha honom här nu. det är så tråkigt att krypa ner i en kall säng ensam. men snart är det fredag. dagarna går snabbt. men nu. sova. god natt på er alla.

Radio vega.

jag var med i en lite spontan radio intervju tidigt på morgonen i samband med Ätstörningsdagen som årdnades här i Ekenäs idag. om ni inte råkade höra den och vill lyssna så kika in här → → arenan.yle.fi

The challenge is to be yourself in a world that's trying to get you to be like everyone else..

det är bland det svåraste. att vara sig själv när omvärlden vill att man skall vara som alla anda. för att passa in. samtidigt osm man skall vara självsäker och sticka ut. men hur?

jag får många frågor om min kamp mot anorexin som jag gått igenom. lite medvetet och kanske omedvetet har jag försökt undvika så mycket av ätstörnings temat här i bloggen en tid. mest för att jag själv måste inan mitt liv som det är just nu. i mitt liv finns ingen ätstörning längre!!

och för tillfället har jag nått dit. det är inget jag kopplar mig själv till hela tiden eller ens tänker på faktiskt. så insåg att jag nu är redo att börja ta upp det i ett nytt perspektiv. att hjälpa andra, så gott jag kna. för det påverar ej mig mer. för jag är Rebecka. inte Rebecka med anorexi, Rebecka som tillfrisknat från anorexi eller Rebecka som nästan är frisk. jag är bara mig själv, Rebecka. visst har en stor del av mitt liv varit ett anorexi helvete nära döden. men inte mer. nu är det något jag bär med mig som en erfarenhet och jag har nu lärt mig att använda det positiva, styrkan och lärdomarna kan jag nu dela med mig av.

en av de viktigaste sakerna jag lärt mig. jag har bestämt mig för att inte påverka dig eller någon annan i fel riktning. jag vet ganska bra vad som drar ner och matar ätstörningen. jag ahr ju själv varit där. vilka frågo rom bara känns bra at thöra i stunden men som får ästörningen i dig att växa och bara jämföra med min anorexi!!

tyverr är det så. ätstörnignen är inte du, det var inte jag. det är ett spöke. en sjukdom som man måste övervinna och då gälelr att göra allt emot vad ätstörningen vill.

att jag skulle berätta för er vad jag vägde som sjukast, åt som sjukast och liknande. det komemr jag för det första aldrig att göra!! så ni vet.

det stjälper bara dig och alla andra. ingen mening i det. jag bloggar inte om anorexi eller ätstörningar för att bli en du kan jämföra dig med. min vikt är min sak. vikten spelar ingen roll i hur du mår!!

kan berätta för er att jag hade haft en normal vikt i över ett och ett halvt år innan jag blev frisk förklarad och avslutade min vård för anorexin!! säger ine det en hel del!! många förstår nämligen inte detta.

anorexi, bulimi och andra ätstörningar sitter INTE enbarti vikten!! det är en effekt av att må väldigt illa. och när en människa når en farligt låg vikt så har det gått alldels för långt!!

jag mådde skit dåligt i över ett år innan min vikt gick ner till farliga siffror!!

ett sett att visa sin omgivning att man mår väldigt illa kan vara med vikten. om det inte går att säga det. om det gör så int inom en så blir vikten en sak att spela med. det är inte så enkelt som många tror.

jag har fått höra att anorexi är något tonårsflickor gör för att visa revolt, få uppmärksamhet eller liknande.

SÅ ÄR DET INTE!!!!!

så långt ifrån det som de bara går att komma.

jag ville vara onsynlig. men förstod inte att anorexin gjorde det motsatta. kroppslig blev jag genomskinlig. men min omgivning såg mig mer. de var livrädda för mitt liv. de stannade upp och såg sjuka lilla jag. men jag ville bara försvinna och aldrig mer uppstå.

min dröm är att kuna hjälpa andra osm kämppar och deras anhöriga. förbättra vården i finland och bara göra skillnad. har många saker jag vill göra och tänker göra mitt bästa för att uppnå mina mål.

vad skulle ni vila läsa inom detta ämne? vad tror ni skulle hjälpa anhöriga och drabbade?

stor kram med kämppar vilja och mod från mig till er.

Shut up! Dreams do come true! Maybe not these ones, not right now. But someday, they're gonna. So hold on and keep those eyes open, and that smile wide, even if it hurts real, real bad ♥ ♥

de människor som säger att drömmar inte går att uppnås. de som inte tror du klarar av att nå dit du vill. de som klandrar ner på dina drömmar och din strävan.

sådan människor har ingen rätt till att göra det. aldrig. att ta bort hoppet inom någon är bland det värsta man kan göra. det kan vara den sista glöden den människan har. den sista tron på den egna förmågan.

drömmar går att uppnå!!!!

när min läkare på ätstörningsavdelningen sade till mig att jag var ett hopplöst fall. att jag nog inte skulle bli frisk!!

det tog gnistan ur mig för ett långt tag. jag förlorade hoppet, min sista tro på att det kunde bli bättre....

men så fick jag människor igen runt omkring mig hemma i min lilla hemstad som trodde på mig. de trodde på mig att jag skulle klara det. vi skulle göra det tillsammans!!

sakta började min indre glöd, mitt hopp och min tro spira igen. jag började tro att det verkligen gick för mig att må bättre. att jag nog inte var ett hopplöst fall.

det gäller så många saker och situationer. just när ingen tro på en. till sist slutar man tro på sig själv.

men som sagt. kanske det inte tröstar just dig, just nu. men det går!! ingen är ett hopplöst fall utan lösning. ingen!!!!

en del drömmar och mål tar längre tid att uppnå men är inte omöjliga att uppnå.

jag är en sådan flicka osm har en massa drömmar. jag visste redans om väldigt liten vad jag ville med mitt liv. den största saken jag alltid vetatär att jag vill jobba med att hjäpa andra människor som behöver det. hjälpa de som behöver stöd, vård och omtanke.

under mina sjuka år bleknade drömmarna.. för om jag nu var ett hopplöst fall, hur skulle jag då någonsin kuna nå ända fram? och om man inte tror det är mljligt finns inte strävan där heller!!

idag har jag så många drömmar. nästan för många hihh :)

nä men jag tror det är bara bra. att man har mål. så gör man sitt allra bästa för att nå fram. och med en stark vilja når man långt. väldigt långt. bara man själv tror påa tt det går så går d. utesluter andras kommentarer, avondsjukor, hopplösheter o annat dumt. för det går!!

nåja, tillräckligt med vilja för denna torsdag. tänkte förästen utmana denna dag med en en av de där klassiska foto utmaningarna många fotografer, vardags fotare och ja väldigt många har testar på. ett foto i timmen :)

skall se hur det går. ni får väl se ikväll ;)

nu promenix, sen lunch me dmin vän och senare får jag pojken min hit en stund ♥ ♥

Sjömannnen ber inte om medvind. Han lär sig segla!!

är tvungen att berätta något för er såhär denna måndag kväll.

ointressant och onödig fakta kan tykas. dock med min bakgrund som präglats av många år med anorexi så är detta steg väldigt relevant och i själva verket enormt.

idag var dagen då jag efter flera år utan att ha stält mig på vågen och sett siffrorna gjorde det!!

för några år sedan tog min läkare ett beslut att jag skulle ej mer få se min vikt. det blev blinda vågen och aldrig berättdes några exakta siffror till mig, eftersom jag varit väldigt fixerad och styrd av just siffrorna.

detta var nog det bästa som kunde göras.

som många av er säkert vet så blev jag ju frisk skriven för några månader sedan. jag har läge haft en normal vikt, en fungerande och frisk kropp och ett normalt och friskt förhållningssätt till mat.

vågen är det ända jag låtit bli att konfronteras med. jag har undvikit det så långt det gått och verkligen bara beslutat att ej utsätta mig för det. men vet ni?

visst är det ej så bra att undvika något så mycket. man måste ju kuna se en siffra och bara skita i den, eller hur?

det är ju det som är det friska i det hela. det har ingen skillnad om jag väger ett kg mindre eller mer.

så idag. fick jag en spark i baken av min älskade hehe

sagt och gjort. vem var det inte som ställde sig på dendär vågen? jo JAG minsann!!

kan ju inte säga att jag gillade siffrorna, nej. det komemr jag nog aldrig göra säkert.

men vet ni. det kändes så stort. enormt. lättande. bara härligt och som mitt sista lilla steg.

siffrorna spelar ingen roll. jag har en frisk och stark kropp. en kvinlig figur och min kropp  fungerar så som den ska. jag mår ganska bra faktiskt. Rebecka är ganska bra vän med sin egen kropp och hela tiden blir vi bättre vänner.

bara för att inte förneka på något sätt en frisk kropp och en sund vikt. denna tjej har ett normalt och friskt bmi mellan 20 och 24!! känns strålande :)

ps. bara för er som undrar. nej, jag tänker då inte börja väga mig!! detta var bara en seger för mig. ett tecken på att jag verkligen är frisk. siffra som siffra. detta är faktiskt mitt liv!!!!!!! ♥ ♥

Dear whoever is reading this, you are beautiful & someone out there is crazy about you. So smile, life is too short to be unhappy!! ♥ ♥

just du!! du som läser detta!! har du en aning om hur fin du är? hur vacker du är? hur mycket du är värd?

lika mycket som jag måste sluta jämföra mig med andra så måste du med!!

alla är vi till många sätt väldigt lika. vi fungerar på ganska liknande sätt. ändå. ändå är vi så väldigt olika. vi har vår egen tankevärl, sätt att se på saker och ting och bilden av oss själva och vår omgivning är helt individuell.

är du en av de (inkluderat mig) som konstant jämför dig med andra? med dina vänner, med tjejerna i tidningarna, i filmerna och ja allt detdär ni vet....

om du är en av dem så skall du veta att du är ju inte ensam, men det visste du säker redan. den andra saken jag kan säga dig är att det går att sluta jämföra sig, värdera sig efter anda och faktiskt börja se sig med positiva glasögon!! så helt hopplöst är det inte.

medger att det inte är lätt att acceptera sig själv när vi konstant möts av det "perfecta" idealet. photoshoppade bilder och andra manipulerade, opererade och hel och hållet förvrängda ideal.

man måste vara väldigt stark i sin vilja att verkligen börja se sig själv med en snäll blick. att ta beslutet att aldrig mera låta ångest, obehag eller negativa tankar styra dig, dina val, ditt liv!! aldrig!!

" Går man vilse tillräckligt länge börjar man känna sig hemma... "

nu skall ajag berätta för er något intressant....

för sådär fem år sedan var jag en tjej som verkligen hatade mig själv. jämförde varenda detalj jag bara kunde finna. såg endast negativa sidor av mig själv. försökte vara tyst och osynlig. hatade min rumppa, mina bröst, mitt lockiga hår, mina tjocka lår.... för att inte tala om min mage som jag hela tiden drog in, försökte gömma och bara hatade. i mina ögon var mina vänner och alla andra vackra. de var ju smala vilket betyder att man är vacker.. eller? så trodde jag... i min värld var smal = vacker, trevlig, omtyckt och bara fantastisk!!!! men fram för allt betydde smal LYCKA för mig... jag trodde jag visste.... det visade sig vara så fel som det bara kna vara!!

så insjuknade jag i min ätstörning. anorexin blev mitt liv. jag blev smal (sjukligt mager), fick ett tunt rakt hår, smala lår, en mage som revbenen syntes på och som gick inåt av svält, jag förlorade min rumppa och mina bröst, mina kinder och hela ansiktet blev fyrkantigt och ja listan kan göras oändlig....

jag mådde ännu sämre. jag blev osynlig. ändå fick jag en hel massa uppmärksamhet, blickar och människor som gjorde allt för att hålla mig vid liv.

men blev jag lyckligare? mer omtyckt? vackrare? gladare?

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!!!!!!!!

allt blev dubbelt värre. min magra kropp åt upp mitt liv. jag blev ensam och ville bara dö. såg mig fortfarande som tjock. ignet ändrade, bara till dubbelt om inte tusen gånger värre.

men så efter några år fick jag rätt hjälp och bestämde mig för att ge friskheten en chans. det gjorde jag.

en hel massa mat och en hel massa kg uppåt. här har ni mig idag. frisk och fri.

och tänka sig. idag är jag tillbaka på en frisk nivå med en frisk vikt. jag ahr fått tillbaka mitt lockiga och tjocka hår, mina röda kinder, mina bröst och min rumppa (höhö ;)) och min lust att leva.

jag kanske inte har min plattplatta (inåtvända) mage eller mina benknotor som sticker ut. men ärlig!! det är inte frisk och vackert. att svälta sig själv är inte vackert. det är farligt, livsfarligt och inget fint eller glamoröst kommer med det!! jag lovar!!

så idag lever jag hellre med min lite mjukare mage, mina rundare former och mina lår som är mer kvinnliga!!

tänk att jag måste gå den vägen för att inse fakta. inse att det här är jag, Rebecka. det är i denna kropp jag kommer leva mitt liv. så varför inte göra det bästa av det?

okej, lätt låter det. svårt i praktiken.

du måste bara börja med att lita på din egen kropp. den vet när den mår bra. du är ett med din kropp och man måste jobba tillsammans mot samma mål. om psyket går en väg och kroppen en annan, vad blir det då? trassel och borttappade vägar.

så att börja se med en snällare och mildare syn på sig själv, ens prestationer och såklart utseendet är det första!!

(kommer återvända till dessa punkter lite sådär en efter en :))

okej, långt inlägg här denna måndag kväll. men kändes viktigt tycker jag. och bilden ovan bjuder jag på. kanske inte vacker höhö :D

men det är jag. Rebecka just nu. en tokig tjej som älsar att baka, spritter av livslust och energi, vill hjälpa andra, finnas till då det behövs och så är hon en tjej som saknar sin kille något otroligt mycket just nu men försöker att se fremåt och göra det bästa av vad denna stund bjuder på ♥ ♥

så ja ta bilden med en nypa salt, eller två :D

det har ju blivit en hel del matbilder och så på sistone så måste ju bryta den trenden lite hahah :D

sov sött allehopa och kom nu ihåg!! du är bra osm du är!! vacker och otroligt fantastisk!!

ett liv i svält är inget liv!!!!

Courage is not living without fear. Courage is being scared to death and doing the right thing anyway ♥ ♥

hoppas jag kan svara på dessa frågor. vi får väl se ;)

då jag var sjuk och gick i behandlig eller var inne i vården. då åt jag efter ett matchema. som näringsterapeuten och min läkare lagt upp. det såg olika ut, mindre och större, beroände på min situation och mitt måände. men det chema som verkligne fick mig att bli frisk coh våga testa nya saker var detta. i mitt tillfrisknande var mitt chema en väldit viktig del. vi visste alla hur reglerna var, vad osm skulle ätas osv. en trygghet som var svår at ge upp men idag kan jag stolt säga att jag äter inte enligt något sådant eller ens tänker på det längre. det går automatiskt, magen sköter min hunger, mättnad och allt detdär.

hur jag vågade bli frisk? ja. det finns ju lixom inte ett eller två svar....oändligt med orsaker.

men den där sista puffen som man nog måste få kommer inifrån. jag bara insåg och erfkännde för mig själv. att jag orkade inte längre. anorexin hade ätit upp mig och mitt liv. det fick bara vara nog. jag ville börja leva. att se vänner och alla andra växa upp och leva. jag bara visste att nu var det nog. jag ville också ha en framtid. gå i skolan, få ett yrke, träffa någotn att älska, flytta hemifrån, få en egna bara. det vägde tybgr än en sjukhussäng och en sond. man måste nog inse det för att helt våga bli frisk. men det var ju min omgivnign, sjukhuset och mamma som fick i mig så mycket närng att jag blev kapabel att tänka ut och komma fram till detta. för när man svälter sig så kan amn ju ite tänka alls. det ända jag kunde var räkna kcal och ha ångest.

sen den där listan på alla små och stora saker jag vågat. det innefattar både saker osm tog mig ut tur anorexin. saker jag åt, situationer jag vann men även en hel del annat....

jag äterkommer med det inom kort heheh :D

hopaps jag lit ekunde svara. fråga bara om det är något ni har på hjärtat. jag finns här oc försöker mitt bästa.

It's not who you are that holds you back, it's who you think you're not....

You know what's beautiful? Read the first word again! ♥ ♥

hur mycket har jag inte försökt vara någon jag inte är....hur många gånger har jag inte försökt vara den jag tror andra vill att jag skall vara....hur många gånger har inte tåraran bränt mina ögon för att jag känt att jag inte räcker till och är tillräckligt bra så som jag är, se ut och presterar....

när jag var ganska liten var jag med om en situation som satt väldigt gjupa spår inom mig och påverkat min syn på mig själv och hur jag i väldigt många år hatade mitt utseende, ja hela mig själv.

jag hade just varit hos min fammo och faffa över veckoslutet. vi var hemma hos mammas vän. jag stod där brevid henne. plötsligt säger hon.

- nämen oidå Rebecka, har fammo gett dig mycket mat eller hur har du fått en så rund och stor mage?

samtidigt klappar hon min mage och ler sådär sneaky....

detta var första gången jag blev osäker på min egen kropp. efter denna kommentar började jag stå framför spegeln. jag försökte gömma min mage. drog int den allt vad jag orkade och kämppade med tårarna som bara vill rinna när jag såg min spegelbild.

tänk vad en kommentar kän lägga grunden för så mycket lidande. såklart var detta inte orsaken på något sätt.

många sådana kommentarer av vuxna har jag fått höra. villket jag nog vet att har påverkat mig väldigt neativt. detta även om jag alltid varit helt normalviktig. men kanske inte den smalaste av mina vänner.

men det ger ingen rätten att kommentera, klandra ner eller säga sånt. varför sägen en vuxen människa sådant till ett litet barn? mår denne själv dåligt över sig själv?

under mina tonår kan jag inte minnas en ända gång jag kännde mig vacker. tillräckligt fin. tillräckligt smal!!!!

jag jämförde mig alltid med mina bästa vänner. när jag hörde dom få kommentarer om hur vackra de va. tolkade jag det. de är smala och vackra. jag är inte lika smal. då är jag alltså inte vacker!!!!

nu efteråt känner jag bara sorgen. tänk. att gå så länge utan att få andas ut, njuta av att vara Rebecka och bara våga tro att jag duger.

jag vet inte hur vi skall få alla våra unga flickor och pojkar att förstå att de är tillräckliga så som de är? vad kan jag bidra med? ingen skall behöva gå igenom det jag varit med om.

man skall inte måsta kämppa mot liv och död för att till slut inse att man räcker till!!!!

men vi har alla ett ansvar. att lyfta upp varandra. inte ramppa ner. en ända kommentar kan förstöra någons självbild eller vara början till ett en lång kamp.

så vill bara påminna er om att ni är så fina. det finns inget perfect. okej, låter som klischeeeeee....

men det är inte det. det är sanningen.

nu skall jag fira söndagkvällen med min vän, choklad, kaffe, c-vitamin och försöka kurera min jobbiga hosta och dunder förkylning :)

stor kram med lycka till er alla från mig ♥ ♥

i fought anorexia and won my life back! ♥ ♥ You can also do it! ♥ ♥